Sorgesång för Utøya

När jag ställde ut på Stadshuset i Linköping i augusti förra året visade jag den här bilden för första gången. Den gången tog bildkonstnären Olle Schmidt (som jobbar på konsthallen) med sig den i sin stora bil. Nu har Morgan varit ute och mätt vår bil och med någon cm tillgodo så ska den kunna få plats i vår lilla Toyota Auris. En liten detalj i vardagen som egentligen är alltför liten och betydelselös i samband med den smärta som bilden talar om. Vill gärna ha med den till Karlstad och då blir detaljer som bilens och bildens mått betydelsefulla. 

Bilden Sorgesång för Utöya började egentligen med att jag ville göra en serie bilder om liv. Ljusa bilder, som lovsånger och skildringar, av vad livet kan innehålla. Jag hade köpt ett gammalt liv som ingår i folkdräkten för Dala-Floda och det blev min utgångspunkt. Jag ritade av de olika mönsterdelarna som livet bestod av och sydde upp dem på ett stort linnetyg. Jag hade också hittat några gamla broderimönster med rosor på som jag ville använda. 

 När det fruktansvärda hände i Oslo, på Utøya, så blev det omöjligt att gå förbi det. Våldet trängde sig in. Bilden förvandlades, det som började som ett sökande efter en lovsång till livet blev istället en sorgesång över den brutalitet och intolerans som kan födas i vårt samhälle. Livet slogs söder, rosorna vissnade, bladen föll av. Och kransen av rosor förvandlades till ett kikarsikte.

Bilden tog helt andra vägar nu, berättade helt andra saker för mig om livet. Folkdräktslivets delar ser nu ut som de sprängs i bitar, slungas iväg från varandra. Men de är också laddade med en annan betydelse.

Det röda livet från Dala Floda  köpte jag i Dalarna. Den starka färgen och de små omsorgsfulla stygnen talade till mig. En längtan efter ett liv som är gediget. Ett liv som ger oss tid att väva tyget till våra kläder och med små stygn skapa kläder som vi stolt bär under lång tid. Utan slit och släng - eller släng utan slit. Men därifrån till den inställning som kvinnorna som stod i den loppisbutik där jag fann det är steget långt. Vi pratade lite om folkdräkter när jag köpte livet och när jag som bott på flera ställen i Sverige och har en norsk mor och svensk far sa att jag funderade på att skapa min egen folkdräkt med delar från olika håll blev kvinnorna upprörda. "Så kan man inte göra. Man kan inte blanda hur som helst. De har alltid sett ut på samma sätt. Broderiet ska vara exakt som ..." osv. Med röda flammor på halsen kom kvinnan som inte expedierade mig fram och sa att man måste respektera dräkten och det gör man genom att exakt återskapa dräkten "som den alltid sett ut". Att en begåvad kvinna en gång lagt till en extra slinga i broderiet, att en rand tillkommit av lust eller av brist på garn och att en brudgåva i form av en silkessjal en gång skapat mode ville de inte gå med på. Så som den ser ut har den alltid gjort och ska alltid göra.
I ett samhälle där folkdräktsfundamentalister anser sig stå för det enda rätta, den enda sanningen, i ett sådant samhälle kan en människa som Anders Behring Breivik finna näring för sina extrema åsikter.

Gläds åt dem som inte bara återskapar, gläds åt dem som inte bara gör som vi alltid har gjort, gläds åt dem som tar nya vägar, gläds åt den som vårdar kulturarvet men samtidigt lägger till sitt eget, utökar våra tankar och handlingar. Om inte de fanns skulle vi alla gå klädda i dåligt beredda djurhudar - eller kanske bara i vår egen hårbeklädnad, morrande åt den som försiktigt reser sig upp på två ben.