Flickor på Värmlands museum idag

Idag öppnar Höstsalongen på Värmlands museum i Karlstad.

Välkommen dit och ta del av det jag visar. 

Ett fång rosor

Thor Fagerkvists målning Pojken med rosorna från 1912
har jag hämtat från Rackstadsmuseets hemsida 

Att få Thor Fagerkvists stipendium var som att få ett fång rosor direkt från honom, rakt genom tiden. Som en del i stipendiet ingår också en inbjudan från Värmlands konstförening att visa mina bilder på Höstsalongen. Nu närmar sig utställningen på Värmlands museum...  och jag hukar likt pojken bakom  rosorna ... I tidningen Kulturen kan man läsa mer om Thor Fagerkvist

Boxholms Folkets hus nästa

Under arbete

En hälsning med naturligt dekorerade ägg!

Visslar jag i dag?

Thor Fagerkvist och Värmlands konstförening

Tack, tack, tack.  I onsdags fick jag Thor Fagerkvist-stipendiet, det känns som den finaste utmärkelse man kan få som medlem i Värmlands konstnärsförbund. Att arbeta med konst är ofta som att famla i mörkret, med tvivlet som enda sällskap. Att då någon stannar upp och säger: Vi tycker att du är bra, vi tycker att det du har gjort är bra. Det känns så hedrande, så roligt. En lång rad av fina konstnärer har fått Thor Fagerkvist-stipendiet före mig: Ulla Magnusson, en av Sveriges bästa textilkonstnärer, Bengtgöran Flood en av Sveriges bästa grafiker, Lars Lerin en av Sveriges … inga jämförelser för övrigt men ni förstår  hur hedrad jag känner mig. Det känns fantastiskt! Jag hoppas att jag kommer att segla fram ett tag i  hybris innan jag slår i backen igen. Tack för alla gratulationer, det värmer gott!

Lena Bonnevier från konstföreningen fotograferar oss stipendiater: Mia Tingvall resestipendium, Jenny Johansson ungdomsstipendium och så jag längst ut till höger som just tilldelats Thor Fagerkvist stipendium.

När molntäcket spricker upp

när månen skymmer solen

Snötäcke

Det har snöat sedan igår och snötäcket breder ut sig. Allt blir mjukt och tyst. Inbäddade blir spåren av gångvägar, rabatter och kvarlämnade trädgårdsmöbler till mönster inunder det vita.

Snö och is. Ur ateljéns gömmor

Igår snöade det mest hela dagen. Ljust! Ur ateljéns gömmor bryter isen fram

Je suis Charlie - jag är Charlie

Idag är smärtan stor. 

Även om du inte håller med mig så har jag 

- liksom du - 

rätten att öppna min mun och säga vad jag tycker. I bild, i tal, i film, i text. 

Men inte med vapen i hand.

Långsamt in i 2015

God Jul från Väderstad

Konstmagasinet i Katrineholm

Jag fick hjälp med att hänga utställningen.

 Här jobbar Morgan och Baffe med att hänga mina bilder. De mäter....

... och mäter... 

... och mäter...

så småningom börjar alla mått att falla på plats och alla bilderna får var sin spik att hänga på

Baffe är en av Västra Sörmlands konstförening många trevliga medlemmar som hjälpte till med utställningen.

Morgan med tumstock och hammare fixar det sista

Galleriet har massor av vinklar och vrår. 

Tre små rum sväljer en hel del bilder utan att det blir trångt och tillslut är det klart

På vernissagen hålls invigningstal (tack Janne) och jag berättar om bilderna. Jag fick många frågor och en fin bukett blommor (tack Gittan och alla ni andra som kom!).

Jag är här nu!

KIKK - Konstmagasinet i Katrineholm 

3 -21 maj

Jag är här nu - datastyrt broderi på upphittade vävar 

Vernissage på lördag 3 maj 11.00-14.00. Det är Västra Sörmlands konstföreningen som arrangerar utställningen i Konstmagasinet i Katrineholm. 
Öppet tisdag - fredag 12.00-16.00, lördag  11.00-14.00

Vi hänger i Västerviks konsthall

 Fredag 1 mars i Västerviks konsthall. Morgan Johansson och konstföreningens ordförande Lillemor Bokström hjälps åt med hängningen

Resa i eget landskap kallar jag gruppen av självporträtt. Anders och Lillemor hade ett drygt jobb med att hänga dem alla. Många spikhål blev det och många mått tagna innan allt hängde som det skulle.

De såg rätt nöjda ut när allt var på plats och de kunde gå hem... Tack för er noggrannhet och tålamod!

Vi tyckte att det blev en fin hängning där Morgans och mina verk blandades och nya möten uppstod. När publiken kom på lördagen verkade det som om de också tyckte att utställningen var spännande och fint hängd i rummet. En del stannade länge, tittade på konsten, minglade runt och pratade med både oss och varandra. 

Tack alla som kom! Och tack för allt fint ni sa om vår konst... det gläder oss mycket.

Vi närmar oss Västervik

Under mars ska Morgan Johansson och jag ställa ut i Västervik. Det är Västerviks konstförening som har bjudit in oss.
När vi satte ihop de fyra bilderna till affischbild tyckte vi det uppstod någonting nytt. Något som var
mer än våra bilder var och en för sig. Som en berättelse om närhet och avstånd,
om Långt borta och nära - så det fick utställningen heta.

Välkomna till Västerviks konsthall 2-17 mars.
Öppet vardagar 15.00-18.00. Lördag, söndag 12.00-15.00. Vernissage lördag 2 mars 12.00-15.00 då vi är på plats tillsammans med våra bilder
Lokalen har vi bara sett som ritning så det ska bli spännande att se hur den ser ut i verkligheten och hur våra bilder kommer att bete sig i rummet.

Dags för konstrundan Konst runt Omberg

Snart är det dags att öppna dörrarna för årets konstrunda med ateljévisning. Morgan har hängt upp mina bilder och i hörnan blev det ett kvinnotema med den lilla skulpturen Samtal mellan modeller (från slutet av 80-talet!) under två nyare bilder. Badbrygga och den stora med familjen som jag fortfarande funderar över vad den ska heta. Så många tankar som vandrar med mig när jag gjorde bilden och så många tankar som vill få plats i titeln.

Till den gemensamma utställningen i Ödeshög centrum valde jag att lämna bilden Bakom Bardotrutan. Det gäller ju att ta en bild som inte är alltför stor eftersom vi är så många som ska dela på utställningsytan, så det stående formatet 27 x 59 cm tänkte jag skulle fungera bra.

Sorgesång för Utøya

När jag ställde ut på Stadshuset i Linköping i augusti förra året visade jag den här bilden för första gången. Den gången tog bildkonstnären Olle Schmidt (som jobbar på konsthallen) med sig den i sin stora bil. Nu har Morgan varit ute och mätt vår bil och med någon cm tillgodo så ska den kunna få plats i vår lilla Toyota Auris. En liten detalj i vardagen som egentligen är alltför liten och betydelselös i samband med den smärta som bilden talar om. Vill gärna ha med den till Karlstad och då blir detaljer som bilens och bildens mått betydelsefulla. 

Bilden Sorgesång för Utöya började egentligen med att jag ville göra en serie bilder om liv. Ljusa bilder, som lovsånger och skildringar, av vad livet kan innehålla. Jag hade köpt ett gammalt liv som ingår i folkdräkten för Dala-Floda och det blev min utgångspunkt. Jag ritade av de olika mönsterdelarna som livet bestod av och sydde upp dem på ett stort linnetyg. Jag hade också hittat några gamla broderimönster med rosor på som jag ville använda. 

 När det fruktansvärda hände i Oslo, på Utøya, så blev det omöjligt att gå förbi det. Våldet trängde sig in. Bilden förvandlades, det som började som ett sökande efter en lovsång till livet blev istället en sorgesång över den brutalitet och intolerans som kan födas i vårt samhälle. Livet slogs söder, rosorna vissnade, bladen föll av. Och kransen av rosor förvandlades till ett kikarsikte.

Bilden tog helt andra vägar nu, berättade helt andra saker för mig om livet. Folkdräktslivets delar ser nu ut som de sprängs i bitar, slungas iväg från varandra. Men de är också laddade med en annan betydelse.

Det röda livet från Dala Floda  köpte jag i Dalarna. Den starka färgen och de små omsorgsfulla stygnen talade till mig. En längtan efter ett liv som är gediget. Ett liv som ger oss tid att väva tyget till våra kläder och med små stygn skapa kläder som vi stolt bär under lång tid. Utan slit och släng - eller släng utan slit. Men därifrån till den inställning som kvinnorna som stod i den loppisbutik där jag fann det är steget långt. Vi pratade lite om folkdräkter när jag köpte livet och när jag som bott på flera ställen i Sverige och har en norsk mor och svensk far sa att jag funderade på att skapa min egen folkdräkt med delar från olika håll blev kvinnorna upprörda. "Så kan man inte göra. Man kan inte blanda hur som helst. De har alltid sett ut på samma sätt. Broderiet ska vara exakt som ..." osv. Med röda flammor på halsen kom kvinnan som inte expedierade mig fram och sa att man måste respektera dräkten och det gör man genom att exakt återskapa dräkten "som den alltid sett ut". Att en begåvad kvinna en gång lagt till en extra slinga i broderiet, att en rand tillkommit av lust eller av brist på garn och att en brudgåva i form av en silkessjal en gång skapat mode ville de inte gå med på. Så som den ser ut har den alltid gjort och ska alltid göra.
I ett samhälle där folkdräktsfundamentalister anser sig stå för det enda rätta, den enda sanningen, i ett sådant samhälle kan en människa som Anders Behring Breivik finna näring för sina extrema åsikter.

Gläds åt dem som inte bara återskapar, gläds åt dem som inte bara gör som vi alltid har gjort, gläds åt dem som tar nya vägar, gläds åt den som vårdar kulturarvet men samtidigt lägger till sitt eget, utökar våra tankar och handlingar. Om inte de fanns skulle vi alla gå klädda i dåligt beredda djurhudar - eller kanske bara i vår egen hårbeklädnad, morrande åt den som försiktigt reser sig upp på två ben.